Mycket har hänt, många år förflutit men ändock står vi där igen. Inte för att det är bra. Något måste hända och jag är rädd att det är bara en sak kvar att göra.

Jag har mer än mig att tänka på, någonting oerhört värdefullt, hela mitt liv! Och jag måste vara, eller jag ÄR allt för detta värdefulla, oskuldsfulla. Det här kan inte fortgå, jag känner att jag blir bara en sämre människa för varje dag som går. Jag känner mig sviken men jag känner också att jag sviker varje dag! Det här är ingen ja vill vara och inte så som jag tänkt mig att mitt liv ska se ut.

Jag känner mig så ensam med mina tankar och känslor, den som skulle vara min trygghet och stöd finns inte. Kanske jag förväntade mig för mycket? men ensam är inte stark och jag är less på att försöka vara stark ensam. Jag vill så mycket mer. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få det, mer. Men jag vill inte nöja mig heller. Jag ska inte behöva nöja mig! Och jag ska inte nöja mig för det värdefullaste jag har, jag måste vara en bra förebild så inte historien upprepar sig!

Såg att du varit o snokat här... Tycker att är det något du vill veta så bästa sättet är nog att fråga mig... dock utan en massa "nya fina smeknamn" du har hittat på på sistone och utan att anklaga mig för att gnälla så fort jag försöker säga något... och att du gör det nykter framför allt.

Bara ett hett tips i all välmening men det här klassas väl som gnäll det också...

Länge sen sist jag skrev här... 
Har känt att det inte har funnits nåt behov av bloggen sen jag skaffade facebook...
Men nu kände jag behovet att skriva utan att behöva fundera vilka som kommer att läsa det och ev kommentera det med...

Det har varit några omtumlande dagar *puh*Jobbade helgen, vilket i sig är nog jobbigt, och i söndags när jag skulle hem ville inte tändningslåset medverka alls :( Bråkade en bra stund med den innan jag gav upp o gick ner till byn för att se när tåget hem skulle gå. Bröt ihop totalt när jag insåg att jag hade precis missat tåget och nästa skulle gå först om en timme :OFunderade allvarligt på att ta taxi hem, men kände inte riktigt att jag hade de pengarna så jag tog mig samman o gick o handlade lite. Efter det hade jag fortfarande gott om tid så jag gick upp till jobbet igen och provade om jag fick igång bilen, men icke, så det var bara att gå ner igen o vänta på tåget.Efter en promenad hem så hade klockan hunnit bli 18 och jag var rätt slut.
Under den här tiden så fick jag veta att micke blivit såpass dålig att han beslutat sig för att söka vård, han promenerade till akuten. Han har haft bekymmer en längre tid, men som karlar är i allmänhet så har han ju bara ojat sig på soffan, tills i söndags vill säga.Och det var ju bra att han sökte till slut, för ekg visade på hjärtinfarkt, så han fick åka plingplongbil till HIA i Lund.
Vid 22 tiden ringde han hem o meddelade att allt var ok, att de hade gjort ballongsprängning på 2 ställen och satt dit 2 stentar också. Natten fick han tillbringa på HIA och måndag eftermiddag fick han komma till vårt hemsjukhus.
Var på jobbet på måndan, fick ringa mickes chef att han blir borta ett tag, ringa HIA för att höra planerna, ringa avd här för att höra hur det var, försöka fixa igång bilen innan jag slutade.Som tur var så fick jag hjälp av vaktis och att jag hade tagit med mig lite smörjmedel så till slut så fick vi till det och jag slapp lämna bilen på jobbet en natt till och slapp ta tåget hem :D
Så allt blev bra, bilen funktionsduglig och gubben "hemma" igen :D

  

Men det jag har upptäckt under dessa dagar som jag varit ensam är att jag vill inte vara ensam på riktigt. Vill inte sitta ensam framför tvn o käka pizza, vill inte vara ensam o bara bry mig om mig själv!! Behöver micke för att vara hel.

Enligt almanackan ska jag inte alls jobba på fredag... utan jag går av på fredag morgon...

Måste verkligen kolla upp detta imorgon på jobbet... För jag hade verkligen för mig att jag skulle jobba fredan med... Haha, det är inte lätt att var jag :D

Uppenbarligen inte med så mycket....

Efter 4 dagars arbete, varav den första var inte schemalagd från början, insåg jag att jag kommer att ha jobbat 9 dagar i sträck den första veckan jag började med mitt sommarschema.

Så frågan att vad jag tänkte med är väldigt befogad på något sätt :D

Men jag antar att det var min iver att inte behöva tacka nej till jobb samt oron över framtiden som fick mig att tacka ja till ytterligare 2 extrapass efter att jag redan från början tackat ja till ett extra...

Så sedan torsdag så har jag jobbat, tors kväll, natt fre, lör, sön (gick av nu på måndag morgon). Imorgon tisdag ska jag jobba dag, ons-tor är mina ordinarie nätter plus fredag som är en extra natt som jag tog på mig. Så då går jag av på lördagmorgon och har första riktiga lediga dagen på söndag.

Men men, det ska nog gå bra, det är ju inte så alltid och jag har ju haft gott om tid att vila upp mig innan :P

Men det var tur att jag kom på detta nu, innan Micke hunnit bjuda in släkten till på lördag som det var först tänkt som. Nu får släkten komma o fira tonåringen på söndag istället :D

Går bara o ältar o ältar, kommer ingen vidare i tanken :(

Provade att ringa några kompisar, pratade bort några timmar :D Behövligt på sitt sätt men det hjälpte ändå inte riktigt...

Jag vet inte hur jag ska göra för att bli en "lektant"?? Jag fattar bara inte hur jag ska göra, jag är ingen rolig och medryckande person som är skojjig att umgås med, som alla flockas kring. Känner mig såå tråkig och efterhängsen....Som att jag inte har nåt att erbjuda...

Tror jag kom på det nu... frågan är bara hur jag går vidare...

Frågan är om jag ska jobba med den här målgruppen?? Frågan är vilken målgrupp som är "min" egentligen?? :S

Vad ska jag göra med mitt liv??

En annan grej som irriterade mig en hel del idag var det att handledaren kom o sa att det var bestämt att elever och annan löst folk (ej anställda/besökande) ska betala en viss summa för lunch o middag. Det i sig är inget problem, men jag tycker att det borde ha framkommit tidigare, är ju inte den första eleven där direkt samt att jag är tvingad att äta där, med de boende, maten som serveras. och därför har jag inget val än att hosta upp pengarna det handlar om, vilket i sig inte är så mycket egentligen samt att maten är rätt ok. Men lite irri blir jag ändå... Så det känns som att jag ska vara lite småaktig och begära laktosfri kost, vilket jag inte gjort hittils för jag har känt att det funkar sådär ändå..

Jaja, nog om detta.

Länge sen det skrevs nåt här, hade nästan glömt bort det hela...
Har haft lite andra ställen att skriva på, så behovet har inte varit så stort...

Egentligen är det inte så stor skillnad nu heller.. eller jag vet inte...
Det är husrenovering på G, det går sakta men säkert framåt, dock inte tack vare mig direkt...
Är knappt delaktig på nåt sätt... Skrapat lite golv och kört till tippen och lite virke o sånt... Stackars Micke får ta hela lasset själv.

Själv har jag totalt tappat gnistan, stundtals har jag lite ork och inspiration men det går snabbt över, tyvärr.

Skolan går åt helvete, får inget pluggat. Det enda som går på nåt sätt är praktiken, som tur är.
Denna praktiken är mycket roligare och ger så mycket mer än den förra...


Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att rycka upp mig?? Några förslag??

Hade en väldans skum dröm inatt, eller om det var redan morgon så jag drömde den... Men iaf så.. Detta är den biten av drömmen som jag mins bäst..

Det var min kusin o jag, vilken kusin låter jag bli att nämna, men en av dem iaf :D

Vi pratade lite om mitt förra förhållande o så... Kusinen frågade om det var nåt jag ångrade och jag var tvungen att säga att det var verkligen nåt jag ångrade bittert. Nämligen det att jag hade lämnat kvar det mesta, helt gratis, alltså möbler och annat sånt... Förklarar lite hur jag resonerade då, men att jag idag ångrar att jag sa det jag sa..

Då säger min kusin nånting som får mig att förstå att kusinen tagit hans sida av det hela och eftersom det var jag som lämnade förhållandet som jag får skylla mig själv och att det är bara rätt att han fick allting gratis, som plåster på såren...

Det är vid det här laget som jag inser i drömmen att min kusin och exet har fått till det :D

Det är nu jag vaknar och känner fortfarande av bitterheten av förlusten... Men det är inget jag kan göra nåt åt idag, får fortfarande stå mitt kast...